En titt i backspegeln, 1970-talet

Min karriär startar officiellt i familjeföretaget

 

Inledning:

 

Jag kommer att fortsätta på samma linje med att presentera mina minnen och tankar från 3 perspektiv:

– Vårt företag och min egen karriär
– Transportbranschen
– Samhället

 

NU GÄLLER DET

 

Hej igen, nu kommer vi in på 1970-talet då jag själv kom med i verksamheten på riktigt.

 

För mig var det ”rena Julafton” att få börja jobba på vårt familjeföretag. Det hade ju varit klart för mig redan från slutet av 50-talet att det är just det här jag vill jobba med.

 

Jag gick med i verksamheten med stor entusiasm och iver. Känslan var att det fanns oerhörda möjligheter. Jag hade ju redan som 5 åring bestämt att detta vill jag jobba med. Jag kommer tydligt ihåg händelsen då jag bestämde mig, det var den lördagsmorgonen då pappa kom hem med den nya lastbilen (sk.Köln Ford) och jag fick sitta vid ratten och beundra bilen. Det var just då jag bestämde att detta vill jag jobba med då jag blir vuxen.

 

Jag hade sedan tidigare med mig visioner om företagets framtida verksamhet. För att få gehör och genomslagskraft för mina tankar och visioner kom jag på en genialisk idé. Det effektivaste sättet var att presentera tankarna och idéerna åt mamma. Mamma kunde använda sin ”list” för att övertyga pappa om mina idéer och inte för sällan var mina och mammas idéer samstämmiga.

 

Min arbetskarriär före jag började jobba offentligt i familjeföretaget

 

Om vi ännu återgår till min arbetshistoria i början av 70-talet. Före jag fick körkortet så jobbade jag på bensinstation hos min farbror Leif. Leif och Leila Sundholm drev Union bensinstation i Karleby centrum. Bensinstationen var den modernaste och största i staden på den tiden. För övrigt så fanns det många bensinstationer på den tiden, bara på Långbrogatan fanns det 4 bensinstationer. På den tiden tävlade man om den bästa servicen. I vårt arbete som säljare ingick en hel del tjänster. Förutom att tanka bilarna så putsade vi bilens rutor, kollade oljenivån i motorn, kollade spolarvätskan provade däcktrycket med mera.

 

 

Däremellan erbjöd vi full service på bilen såsom oljebyten i motor, växellåda och kardanaxel. På den tiden skulle bilens underrede även smörjas, alla rörliga delar på underredet hade sina så kallade smörjnippor. Vår bensinstation var den enda som hade en så kallad snabbtvättautomat. Det betydde att till exempel på lördagarna kunde vi tvätta upp till 100 bilar.

 

Jag vill påstå att min tid på Leifs bensinstation gav mig en väldigt god insikt i vad kundservice betyder. Detta har jag haft nytta av i resten av min arbetskarriär.

 

Min start som chaufför åt Pappa

 

Körkortet fick jag i september 1972. Jag fyllde 18 år den 18.6 men på grund av att jag började köra bil lite ”i förskott” så blev körkortet uppskjutet till den 18.9. Det var lite oturligt för att den 1.7. förnyades körkortsförordningen från det tidigare så kallade yrkeskortet till att bli olika kategorier i bokstavsordning. Det tidigare yrkeskortet byttes till ABCE och just E motsvarade tidigare yrkeskortet. Enligt den nya förordningen fick samtliga innehavare av lastbilskört som var beviljat före 1.7.1972 automatiskt uppgraderat sitt körkort till ABCE körkort. För min del betydde det att jag gick miste om detta då jag fick kortet först i september. Så därför fick jag vänta ända till 1975 då jag fyllde 21 år. Skadan var dock inte så stor då jag avtjänade värnplikten från februari -74 till januari -75.

 

I början av 1970-talet hade vår verksamhet utvecklats mycket väl och positivt så att vi opererade med 4 tankbilar för Oy Union-Öljyt Ab. Detta var en mycket lönsam verksamhet. Själv var jag inte så värst intresserad att köra och distribuera bränsle till landsbygden. Förutom tankbilarna hade vi en gammal 2-axlad Bedford lastbil för grustransporter.  Så jag fick börja min chaufförskarriär med den.

 

I januari 1973 fick jag min första nya lastbil, en Scania LS 110 vilket var en mycket bra och effektiv bil. Det var ju ganska häftigt att som 18-åring få en splitter ny lastbil. I början handlade det om körningar för lastbilscentralen KTK i Karleby.

 

 

Intressanta personer och kontakter

 

Men redan under våren åkte pappa och jag till Åland för att inhandla en släpvagn för att kunna börja med fraktkörning i fjärrtrafik. Jag kommer väl ihåg denna resa och händelserna när vi köpte släpvagnen av affärsmannen Rafael Mattson i Mariehamn.

 

Bland annat berättade Rafael Mattson att han hade köpt sina första aktier i Viking Line (SF-Line). Senare blev Rafael Mattson en av de största ägarna i rederiet.

En annan detalj jag kommer ihåg var när Rafael tog oss på en liten rundtursåkning i Mariehamn, så körde vi förbi ett våningshus i vars bottenvåning det fanns en liten bilaffär som sålde Mercedes-personbilar. Jag kommer ihåg att Rafael berättade att ägaren till bilaffären är en mycket duktig affärsman. Han kommer att gå långt ännu i framtiden, sade han. Bilaffären ägdes av den mycket framgångsrika Anders Wiklöf.

 

Under året 1973 hade vi fortfarande 4 tankbilar och den verksamheten gick mycket bra, men vi började tillsammans med pappa nu också bygga upp godstransporter med den enda bilen som var en kombinerad grus- och fraktbil.  Så grunden för nuvarande Ahola Transports godstransporter i internationell trafik lades just året 1973, då vi gjorde den förta resan till Sverige.

 

Beväringstiden

 

I februari 1974 inledde jag min militärtjänstgöring i Pohjanmaan Tyksitörykmentti i Uleåborg. Efter rekryttiden blev jag antagen till chaufför och tjänstetiden för detta var 11 månader och jag hemförlovades januari 1975. Detta var också en intressant och lärorik upplevelse, att tjäna i finska armén. Det fanns ännu några stamanställda som varit med i krigen vilket gav en liten extra krydda åt beväringstiden.

 

Det var nu som allvaret började

 

Mina ambitioner var att utveckla godstransporterna i fjärrtrafik.  Så därför investerade pappa i en splitterny fraktbil, en Scania LS 141. Bilen utrustades med tipp både på bil och släp för att vara så mångsidig som möjligt. Släpet var av märket Teijo och tillverkades just på Teijo herrgård. Bilen utrustades med ARP-mobiltelefon så pappa sade till mig att här har du bil och telefon, ”skaffa körning själv”.  Fast det var delvis på skoj som pappa sade detta, så var det ändå ett budskap från honom att nu gäller det att ta ansvaret själv. I och med att pappa gav detta förtroende till mig så gav detta en stark självkänsla åt mig. Så detta var ett steg i att börja bygga upp verksamheten. Till en början handlade körningarna om både inrikes och utrikes.

 

 

Första året var det dock mera inrikestransporter. Det handlade mycket om bulkgods för nog blev det en hel del distribution av lantbruksprodukter och då handlade det om foder och bigödsel. På den tiden var det till stor del lossning för hand, så i bästa fall kunde det handla om att bära 50 ton säckar med händerna per dygn. Fördelen med detta var att man inte behövde besöka gym på kvällarna utan man fick all behövlig träning genom arbetet. Nytta och nöje på samma gång. Mina bröder, Lars, Nils och Rolf var till stor hjälp när det skulle delas ut foder och gödsel till landsbygden. Ganska snart efter skolan fick de som uppdrag att följa med och hjälpa till med lossningen. Det var till stor hjälp när de kunde vara på flaket och skjuta fram säckarna till flakkanten.

 

Året 1976 utrustades bilen med ett så kallat TIR-kapell för att kunna utföra utrikestransporter. Detta var ju före EU-tiden då alla varor skulle förtullas också inom Norden. På 70-talet var pälsdjursnäringen en mycket stor och stark verksamhet i Österbotten. Råvaror för fodret kom i huvudsak från Nordnorge i form av fiskavfall från fiskfabriker. Min första fisktransport ägde rum i början av år 1976 då jag hämtade en last med fisk från Honningsvåg i Finnmark. Det var en intressant upplevelse med varierande väderleksförhållanden och den häftiga naturen samt även utmanande vägförhållanden.

Kunden för dessa transporter var Finnjak foderfabriker.

 

 

Trots en ganska hög inflation så var lönsamheten mycket god under årtiondet. Jag kollade siffror från det tiden och driftsbidraget kunde ligga på ca 40 %. Det negativa var företagsbeskattning som var progressiv, varvid skatteprocenten kunde uppgå till 60%.

 

 

Trots allt gick hela 70-talet hyfsat för vårt företag. Finlands Fjärrexpress (Oy Suomen Kaukokiiito AB) blev också en samarbetspartner för oss år 1976. Detta underlättade då pappa var god vän med VD för Finlands Fjärrexpress internationella transporter.

 

 

Pälsdjursnäringen var mycket stark i Österbotten under denna period varför det gav mycket jobb för transportbranschen. Ostrobotnia Päls var största aktören inom pälsdjursnäringen och fungerade som importör och grossist för branschen.

 

Företaget ägde även andra företag som t.ex. Iskalotten och Kalottspedition. Iskalotten kom senare att bli en mycket betydelsefull samarbetspartner för Ahola Transport. Detta återkommer jag till i nästa avsnitt som gäller 80-talet.

 

På den tiden skötte man service och underhåll ganska långt själv i egna utrymmen. I slutet av 1960-talet köpte pappa ett gammalt fähus som ombyggdes till servicehall för oss. Vi kunde få in 4 dragbilar samtidigt, så detta uppfyllde väl vårt behov för service.

 

Vi tillbringade många timmar där för att hålla bilarna i gott skick. Kanske till och med lite för mycket. Plötsligt upptäckte jag att kompisarna tröttnade på att fråga om jag ville följa med på gemensamma intressen. Detta blev en väckarklocka för mig och jag ville även återskapa relationerna till mina kompisar. Det tog en tid förstås att återskapa relationerna till mina kompisar men det gick väl till slut.

 

Nåja, största delen av tiden fungerade jag naturligtvis som chaufför. Ett trevligt och givande arbete men jag insåg ganska snabbt att jag vill lite mera. Det är inte så lätt för en extrovert att sitta ensam i lastbilen. Mina planer var nog hela tiden att sikta framåt och utveckla verksamheten.

 

Det var en sak som jag blev mycket fundersam över. Någon gång på andra halvan av 70-talet började pappa prata om att han inte kommer att leva så länge. Han hade antagligen en stark känsla för detta och därför ville han även förbereda mig.

 

Så kanske som ett steg i detta blev jag delägare i företaget år 1977. Några år senare uppmanade han mig att lösa in en del av företaget vilket jag även gjorde.

 

Trots att lönsamheten var god för vår verksamhet så var det ytterst svårt att kunna förstärka det egna kapitalet. Detta berodde på den ytterst hårda beskattningen, upp till 60 % av vinsten. Detta gjorde att framtida utmaningar kunde bli svåra. Återkommer även till detta i nästa avsnitt.

 

Min hustru Tiina Niemi

 

På det privata planet så började jag sällskapa med min kommande hustru Tiina Niemi 1978. Tiina var då 18 år och gick sista året i gymnasiet. I samband med läsledigheten före studentskrivningarna åkte hon med på några ”fiskkeikkor” till Nordnorge. Det var ju trevligt för mig.

 

 

Vi gifte oss genast efter studentskrivningarna den 16.6.1979. Tiina påbörjade genast på hösten 1979 sina studier till sjuksköterska. Tiina började också genast hjälpa till med administrativa ärenden som till exempel fakturering som min mamma jobbade med tidigare. Jag kommer väl ihåg hur glada vi blev då vi första gången uppnådde 500 000 mk omsättning i månaden.

 

 

Faktureringen skötte hon på sidan av sina studier. Att vara sjuksköterska kräver stor noggrannhet därför passade vissa uppgifter inom företaget henne väldigt bra. Till exempel att bryta ned och sammanställa kostnader och intäkter. För att få ett enkelt grepp om siffrorna som låg bakom vårt arbete, fick Tiina i uppgift att bryta ner samtliga intäkter och kostnader till mark och penni per kilometer. På det sättet fick jag försäljningsbidraget synligt på ett enkelt sätt. Detta gav underlag för att simulera verksamheten vidare. Detta var Tiina expert på, och jag kunde till 100% lita på att allting stämde. Så här med åren så har metoden utvecklats för att leda företaget med realtidsdata och information. Detta kallar vi idag för ”tiedolla johtaminen” (dataledning eller kunskapsbaserad ledning) vilket låter mycket tydligare på finska än på något annat språk.

 

Tiina, som snart skulle visa sig vara en stor tillgång i företaget och senare bli företagets första kontorsanställda person. Tiina lade grunden för en noggrann uppföljning och en god förvaltning.

 

Det var en mycket positiv tid för oss som nygifta när vi fick bygga upp det gemensamma livet. På den tiden började man försiktigt genom att bo på hyra och skaffa lite möbler. Om ja inte helt missminner mig, så köpte vi möbler för 1000 mk vilket är 168 €, Ett köksbord, en begagnad säng och en transportskadad bokhylla. Men vi var mycket förnöjda över att få börja det gemensamma livet. Ett stort tack till min älskade hustru Tiina. Hon har varit ett bra bollplank för mig och till hjälp för att tänka om samt annorlunda.

 

 

Nästa steg i utvecklingen

 

Vid den här tidpunkten blev det aktuellt att fundera på nästa steg i utvecklingen. Jag insåg att vi behöver få mera direkta kunder och bli mindre beroende av speditörer.

 

Jag insåg ganska snart att köra för speditörer inte ger så goda möjligheter att effektivisera verksamheten. Därför sade vi upp samarbetsavtalet med Kaukokiito och fokuserade mera på egna direkta kunder. När vi sökte nya möjligheter med egna direkta kunder blev det ganska naturligt att rikta blickarna mot pälsdjursnäringen. I början skaffade vi egna exportlaster och returen blev allt som oftast olika kunder inom pälsdjursnäringen. Under denna tid var inköpskanalerna ganska koncentrerade till bara några få aktörer, och den största var Ostrobotnia Päls som via Kalottspedition kontrollerade marknaden ganska starkt. Därutöver fanns det några mindre grossister som importerade råvaror från hela Norden men dock mest från Nordnorge. Detta var en begränsning i utvecklingen för logistiken inom pälsdjursnäringen i ungefär 10 år framöver. Jag återkommer till detta ännu i mitt nästa avsnitt. Just i slutet av 70-talet investerade vi flera nya ekipage med stark framtidstro.

 

 

Mycket arbete men positivt

 

Våra första år tillsammans med Tiina var mycket arbetsbetonade. Jag körde på heltid, för det mesta på Nordnorge vilket gjorde att jag inte var mycket hemma. På den tiden kunde det hända att man gjorde 2 turer och ibland till och med 3 turer till Norge i veckan.

 

Pappa

 

Det som pappa hade indikerat mig om tidigare gällande sin hälsa började småningom synas. Pappa var ofta mycket trött och orkade inte jobba som tidigare. Mamma försökte få pappa att gå till läkare för att försöka utreda orsaken till tröttheten. Pappa drog sig för detta och ville kanske inte höra vad det var frågan om.

 

Det som var glädjande att pappa och mamma fick förverkliga sin stora dröm om att resa till USA. Den möjligheten kom då læstadianerna ordnade en mötes- och gruppresa till delstaten Washington. Det passade pappa utmärkt då han hade flera kusiner som bodde just i Seattle-området. Denna resa kom att betyda mycket för mamma och pappa och var något som vi gärna unnade dem. Under den sommaren skötte Tiina och jag verksamheten. Förstås hade vi stor hjälp av mina bröder.

 

Över lag minns jag 1970-talet med ljus och glädje.

 

Samhället

 

Som också de andra efterkrigstida årtionden, var även 70-talet präglat av stark framtidstro och positivism.

 

Också mina minnen om 70-talet är mycket positiva när det gäller samhällsutvecklingen trots att det fanns en del som jag inte kunde omfatta och inte var samstämmigt med mina egna värderingar. Det gällde den sk. ”Finlandiseringen” och den marxistiska och kommunistiska samhällsideologin som hade en ganska stark framtoning just på 70-talet. Med dagens ögon sett så är det riktigt komiskt hur man i Finland bugade mot Sovjetunionen och det var fullständigt omöjligt att rikta någon som helst kritik åt det hållet. Urho Kekkonen blev omvald till Finlands president med hjälp av en särskild lag, den så kallade “Kekkonen-lagen”, 1974. Detta var en förändring i konstitutionen som tillät honom att kandidera för en fjärde period utan att göra ett allmänt val, då lagändringen gav honom rätt att fortsätta i ämbetet. Han blev formellt omvald 1974, vilket gjorde honom till president för ytterligare en mandatperiod.

 

Kekkonen lyckades med hjälp av Sovjetunionen ledning skapa sig en position som oumbärlig.

 

I bredare mening präglades 1970-talet i Finland av blockpolitik mellan Socialdemokraterna (SDP), Centrumpartiet (Keskusta) och Vänsterförbundet/kommunisterna (DFFF/SKDL), medan Samlingspartiet (Kokoomus) som så gott som alltid stod utanför regeringarna.  President Kekkonen styrde i hög grad vilka partier som fick ingå i regeringar, alltid med hänsyn till relationen med Sovjetunionen.

 

Statsministrar och andra framträdande ledare;

 

• Rafael Paasio (SDP) – Statsminister kort 1966–68 och en central socialdemokrat även under tidigt 70-tal.
• Teuvo Aura (liberal) – Ledde två tjänstemannaregeringar 1970 och 1971–72.
• Ahti Karjalainen (Centrumpartiet) – Statsminister 1962–63 och 1970–71, viktig i utrikespolitiken som nära medarbetare till Kekkonen.
• Kalevi Sorsa (SDP) – En av de mest inflytelserika socialdemokraterna, statsminister 1972–75 och åter flera gånger senare.
• Martti Miettunen (Centrumpartiet) – Statsminister 1961–62, 1975–77, lojal Kekkonen-man.
• Kalevi Kivistö (Vänsterförbundet/Folkdemokraterna) – Viktig vänsterpolitiker och undervisningsminister under 70-talet.
• Paavo Väyrynen (Centrumpartiet) – Började sin långvariga karriär i rikspolitiken på 70-talet, utrikesminister från 1977.
• Harri Holkeri (Samlingspartiet) – Började stiga fram som en av de ledande moderata politikerna under decenniet.

 

Nuvarande Ahola Transports första utrikestransport och oljekrisen 1973

 

Den positiva ekonomiska trenden fortsatte efter den efterkrigstida trenden. Nedan några synpunkter vilka påminner om utvecklingen för 50 och 60-talet.  Men en stor bidragande faktor för 70-talet var oljekrisen som utbröt 1973. Då jag varit med i transportbranschen officiellt sedan början av 1970-talet så kan jag konstatera att i den drygt 50 år långa karriären ryms ganska många olika globala kriser. Den första krisen jag fick uppleva var just oljekrisen 1973. Jag har egna starka personliga minnen från tillfället och dagen då oljekrisen utbröt.

 

Jag och pappa Helge var då som bäst i Sverige för att utföra nuvarande Ahola Transport första utrikestransport. Transporten innebar ett exportlass med zink från Outokumpus fabriker i Karleby (Gamlakarleby) till Söråker som ligger utanför Sundsvall. Som returlast hade vi komponenter och maskiner till Rukka Ab i Karleby. Oljekrisen utbröt just under denna resa, egentligen när vi startade hemfärden. Det som gjorde att det kändes kusligt var förstås då hela samhället var mörklagt både i Sverige och Finland. Gatlampor och reklamskyltar var nersläckta vilket gav en kuslig domedagsstämning. Dessutom var nästa samtliga bensinstationer stängda då folk hade hamstrat bränsle. Men vi fick lite påfyllning i Kemi så att vi kunde komma hem.

 

Vad var det som utlöste oljekrisen?

 

Oljekrisen 1973 – även kallad första oljekrisen – utlöstes främst av en politisk konflikt i Mellanöstern, nämligen Yom Kippur-kriget i oktober 1973.

 

🧨 Vad hände?

1. Yom Kippur-kriget (oktober 1973)
   • Egypten och Syrien anföll Israel för att återta områden de förlorat i Sexdagarskriget 1967.
   • USA och flera västländer stödde Israel militärt.
2. OAPEC:s reaktion (oljeländerna)
   • Som svar på västvärldens stöd till Israel beslutade flera arabiska oljeexporterande länder – organiserade i OAPEC (en arabisk del av OPEC) – att använda oljan som ett politiskt vapen.
3. Oljeembargo och produktionsminskningar
   • OAPEC införde embargo mot USA, Nederländerna och andra Israelvänliga länder.
   • Samtidigt minskade OPEC-länderna oljeproduktionen kraftigt.
   • Resultatet blev att oljepriset fyrdubblades på bara några månader.

Ekonomisk tillväxt och industrialisering (början av 1970-talet)

 

• Finland gick in i 1970-talet med en relativt stark ekonomi efter den snabba industrialiseringen under 1950- och 60-talen.
• Exporten, särskilt av skogsprodukter (papper, trä, cellulosa), var fortsatt en central del av ekonomin.
• Industrialiseringen fortsatte, och Finland satsade också på att bygga ut den tunga industrin, som metall- och verkstadsindustrin.
• Levnadsstandarden förbättrades, urbaniseringen ökade, och välfärdssystemet byggdes ut.
• Handeln med Sovjetunionen dämpade lågkonjunkturen efter oljekrisen
• De snabba tillväxtåren i början av 1970-talet efterföljdes av en internationell oljekris. Under åren 1974-79 tiodubblades oljepriset, vilket ledde till en världsomfattande inflation och recession. Internationellt sett anses lågkonjunkturen ha börjat år 1973, men dess inverkan på industriproduktionen i Finland syntes först år 1975, då produktionen började sjunka. Utöver oljekrisen påverkades produktionsnedgången också av frihandelsavtalet mellan Finland och EG, som ingicks år 1973. Avtalet utsatte Finlands industri för allt hårdare internationell konkurrens och exporten till västländerna minskade kraftigt.
• Åren 1976 och 1977 innebar ännu nästan nolltillväxt för industriproduktionen, tills produktionen åter började öka kraftigt år 1978. Tillväxten av industriproduktionen åren 1978 och 1979 var snabbare än genomsnittet. Detta berodde på tre devalveringar av marken åren 1977 och 1978, som till sin storlek var totalt 19 procent i förhållande till marknadspriset på utlandsvalutan. Under oljekrisen lindrades situationen inom industrin i Finland också av den bilaterala handeln med Sovjetunionen. Inom handeln utbyttes alltmer industrivaror som kompensation för den dyrare oljan.
• År 1979 blev oljan igen mycket dyrare, vilket ledde till en annan oljekris och vidare till en världsomfattande recession i början av 1980-talet. Inverkningarna syntes knappt i Finlands industriproduktion. Industrins internationella konkurrensförmåga upprätthölls för sin del med två devalveringar år 1982, som höjde utlandsvalutornas kurs mot marken med totalt 11 procent. Den oljeprisstegring som skedde i samband med oljekrisen i början av 1980-talet ökade åter exporten till Sovjetunionen.
• Till följd av oljekrisen var 1980-talet i västra Europa en period av svag ekonomisk utveckling. Industrin i Finland klarade sig dock från de sista åren på 1970-talet till slutet av 1980-talet tydligt bättre än genomsnittet i Europa.

 

Transportbranschen på 1970-talet

 

De stora aktörerna inom transportbranschen var för att nämna några:

 

• Paul Nyholm, troligen Nordens största familjeägda transportföretag på den tiden.
• Niinivirta Transport
• Kuljetusliike Lauri Vähälä Oy (Kiitolinja)
• Pynnönen Oy (Kaukokiito)
• Ilmari Lehtonen (Kaukokiito)
• Viinikka Oy, bulk och kemikalietransporter
• K Sarpo tankbilstransporter för Neste
• Saari Oy (Kaukokiito)
• Albert Norrgård (frystransporter)

 

Några som jag även kommer ihåg från Sverige och Norge var förstås de stora speditörerna som, Bilspedition, Autotransit, ASG, Fraktarna samt

 

• Adamssons Transport, Jönköping
• Börje Jönsson, Helsingborg
• Kingsröd Transport A/S, Sarpsborg
• Björnflaten A/S, Tromsö

 

• Samtliga stora och framgångsrika företag som även var förebilder för mig.

Detta med förebilder var viktigt för mig. Det var en inspirationskälla för den vision som jag hade redan då, nämligen att bygga vårt företag till en betydande aktör inom landsvägstransporter.  Jag har konstaterat att det lönar sig att ha visioner för de har en tendens att förverkligas. Utan visioner irrar man på utan tydliga mål.

 

Statistik över transportkapaciteten i Finland 1970-1979.

 

 

I yrkesmässig trafik var mellan 25-50 % av totala mängden.

 

Fakta om vårt företag och mig under 1970-talet

 

Jag har inte hittat boksluten för alla år men nedan några exempel.

 

Lastbilar år 1972

 

3 tankbilar + 1 grusbil (Bedford)

 

 

Följande år utökades bilparken med en Scania LS 110 grusbil. Bilen var utrustad med så kallad Robson-drift, vilket betydde att man tillfälligt i dåliga förhållande gjorde bilen tandemdriven genom att hydrauliskt trycka ner Robson mellan dragjulen och boggiaxeln.

 

 

År 1975 köpte pappa ”min” Scania LS 140, ett mångsidigt ekipage. Det var ett helt nytt ekipage med Teijo tippsläpvagn. Detta var bra för att kunna utföra många olika slag av frakter.

Där har du bil med mobiltelefon, skaffa körningen själv sade pappa.

 

 

Året 1977 påbörjades samarbetet med 1 bil för Kaukokiito och utrikestransporter till Sverige och Norge. Jag kommer ihåg en intressant episod, vår grannstad Jakobstad hade Strenbergs tobaksfabrik som hade transporter till både Sverige och Norge. En gång lastade vi ett fullt lass med tobak till Oslo och lastens värde var ca 5 Miljoner Mark. Det var spännande. Av någon anledning är det mycket mindre tobakstransporter idag.

 

Resultatutveckling på 1970-talet, de bokslut som jag hittade;

 

 

Till sist några personer som jag kommer ihåg från tidiga 70-talet och minns med tacksamhet och värme;

 

Boers Skog

Gustav Finell

Krister Jansson

Bo-Håkan Simell

Carl-Johan Thylin

Karl Johan Kronqvist

Jan Vidberg

Stig Ventjärvi

Helge Snellman

Bjarne Nygård

Yngve Ahlskog

Lars Värnman

Rolf Finne

Leif Sundholm

John Brännkärr

 

Hans Ahola,
Styrelseordförande
Ahola Group